mathilda oliwia flodin

det blev en helg full av farväl och tårar. en mysig övernattning och dag i min sommarstuga med rasmus anna och jonathan var vad som behövdes. stugan ligger fem mil utanför vetlanda, men man kunde tro att den ligger i stockholm eftersom det tog oss en evighet att komma fram. haha, på vägen höll anna också på att krocka, det var riktigt nära, vi hann åka vilse i vetlanda där det var en raggarträff i sökandet efter mcdonken. dåligt av gpsen som inte kunde leda oss till donkens dåliga mat. men inte grät jag, rickards gatukök var heaven. väl framme lagade vi jättegod mat och mös till film sent på natten. dagen efter sken solen och det var väder för sjön. vi tog båten, insåg att motorn inte skulle orka dra oss fyra och en ring som vi skulle åka på efter. så vi började ro, till badstranden och allt möjligt. vi träffade rebus the horse men tyvärr så var slips museet inte öppet, och de lipade jonte för en del. jag stoppade i mig massa körsbär och krusbär, det är min sommardrog.

när tankarna allihopa går åt alla håll och jag inte kan sova, det är då jag hatar att vara ensam. det är så mycket jag vill ha sagt som inte borde bli sagt, och saker som borde bli sagda ligger och tryter djupt in. jag heter i alla fall mathilda, och när jag träffar en människa för första gången lägger jag stor betydelse på första intrycket. som till exempel när vi fick en ny kock till restaurangen förra året, christoffer som visade sig vara hur underbar som helst. när jag såg han första gången bar han en tröja där det stod pornstar på, hade mustach trots att han var ung. i mina ögon var han redan efter 2 sekunder lite lustig och jag antog att han skulle vara en sån där kille som kom för sent, inte tog sitt ansvar och sådant, men att vad fel jag hade. jag lägger i alla fall stor betydelse på första intrycket, trots att jag vet att jag inte borde det, då personer är så mycket mer än bara en fasad. jag har ofta fått höra att jag verkar ytlig och ibland lite elak mot folk. många säger också till mig, oftast i onyktert tillstånd att jag ser bitchig ut och att de inte tidigare vågat prata med mig. jag tar inte åt mig för visst måste jag erkänna att detta ibland kan stämma.

jag är väldigt mörkrädd och undviker väldigt gärna att sova ensam hemma. efter att ha sett mirrors är jag också rädd för att i speglar när det är mörkt ute, eller kolla på mig själv när jag tar bort sminket. töntigt, eller hur? jag hade gärna sluppit denna rädsla eller bytt ut den mot höjdskräck. jag brukar ibland innan jag ska somna tänka ut hur jag skulle göra i olika situationer, vad gör jag om det kommer inbrottstjuvar eller hur och var gömmer man ett lik som bäst om man råkat döda någon, eller hur många blir just nu våldtagna i hela världen? haha fy vad lustig jag framställer mig själv som när jag läser mina egna ord. men du känner säkert igen dig, inte kanske i samma tankar men hela grejen. visst har väl du också tänkt ut vad du skulle rädda i ditt rum om huset började brinna och du hade en minut på dig att samla ihop dina värdefulla prylar? kläder, teddy, mobil, foton & datorn. top 5!

jag är en person som har ganska svårt för att bli svartsjuk och det är varav det jag har svårt för att förstå mig på personer som lätt blir det. och jag själv kan också uppfattas som om att jag inte bryr mig eller liknande. jag har också svårt för att bli kär i någon, mer kär i känslan att "ha" någon än i själva personen. för vem vill sova ensam när man kan sova tillsammans? jag sover hellre ensam än att sova med fel person. så jag söker inte efter kärleken utan låter den komma & jag tror att det är då de blir som bäst. när något oväntat dyker upp från ingenstans och får dig helt ur balans.

jag har sökt och jag har funnit, jag har älskat och blivit älskad. jag har också sårat någon och blivit sårad. jag har gett falska förhoppningar samtidigt som jag fått dem. jag har gjort tusen misstag som bekymrat mig med åren. och jag vet att under de kommande åren kommer jag säkerligen göra minst lika många, men inte samma. för jag har lärt mig av mina misstag & jag har hatat mig själv för att jag har gjort dem. att känna ångest och självömkan är inget plåster, men det känns för stunden bättre. jag har också funderat mycket på vad det är som får oss att begå dessa misstag, är det ovisshet om efterföljderna, sökandet efter spänning i tillvaron, hopp om att saker ska bli bättre eller vill vi såra andra för att själva må bättre.

nu ska jag snart försöka sova och drömma om mina underbara vänner. utan er hade jag inte varit hel, snarare halv.

du får bara det som du ger, och man ger bara vad man själv redan fått.