mathilda oliwia flodin

Hittade en kort novell jag skrivit i ettan.

Amelia.

vad gör mest ont? nu får jag banne mig svara på denna frågan.
jag har suttit på samma slitna bruna stol i två dagar och försökt komma på svaret. väggarna i det som var mitt rum är dystra och på hyllorna där tavlorna på oss brukade stå är det tomt. Om man skulle komma okänd till mitt rum skulle man direkt se att det var nåt som saknades där tavlorna brukade stå. På den bruna marbodal hyllan i ek är det en vit kvadrat där inget damm syns till. Det var där det stod. Kortet på dig och mig, på vår första kyss. Jag bar en lila tunika med ett guldigt halsband. Jag hade lockat mitt gyllen bruna hår för din skull. Du hade stylat håret och det var finare än aldrig förr.
Jag undrar om de där detaljerna hade betytt något nu. För vad är en ny tröja om man jämför med den kärlek vi hade till varandra. Den ömheten dina ögon utstrålade när du såg på mig. Den kärleken jag kände i fingertopparna när du höll min hand. Det är nu i min ensamhet jag inser att det var alla de små detaljerna som räknades. Bara en sån småsak som att du frågade hur det gick när brände mig på den varma spisplattan. Ditt tonfall när du ställde frågan var ett bevis på den kärlek du kände till mig. Ibland hade jag undrat vad som hade hänt med mig om jag inte träffat dig. Hade någon annan tagit din plats? Kanske hade jag gjort som mina föräldrar velat. Jag hade gift mig med en högt uppsatt man på något företag. Skaffat två barn och en golden retriver. Kanske hade jag levt hela mitt liv i en lögn.

Den 17 augusti var dagen. Solen sken lika vackert som den gjort under hela sommaren. Nyheten kom som en blixt och mina ögon började regna. Hur kunde den vackra solen som sken inte hålla mitt regn borta? Jag hade aldrig tänkt tanken vi skulle gå olika vägar. Jag skulle gå en livets väg och du skulle om cirka 6 månader gå dödens väg. Ena dagen pratade vi om vad vi skulle äta till middag, nästa dag om du skulle klara av att äta idag. På 6 månader såg jag mitt livs kärlek försvinna, ja helt enkelt tyna bort. På två månader hade du förlorat nästan halva din kroppsvikt. Ditt huvud var kalt och varje dag grät du över det vackra håret som brukade sitta där. Vi försökte få dig att äta, jag och den där utarbetade men väldigt trevliga doktorn. Om man skulle betygsätta vårt resultat skulle det bli en solklar nolla. På tre dagar drack du fem glas vatten och åt lite soppa. Jag förstår inte nu hur jag klarade av att se dig lida som du gjorde. Jag hade gjort vad som helst för att göra dig frisk. Jag kommer aldrig glömma den natten älskade du. Du tog min hand och jag kände kärleken du gav mig. Dina läppar formade orden jag älskar dig. Jag älskar dig med! Det vackraste jag hört i hela mitt liv var du den natten. Du sa att jag var din stjärna men att du snart skulle bli min stjärna. Jag skulle kolla upp mot stjärnorna varje dag och du skulle vaka över mig. För att du är min stjärna. Du är mitt universums punkt. Jag skulle aldrig glömma dig det lovade jag. Sen sa du hejdå. Det var det mest berörande hejdå jag hade fått. Min själskamrat hade lämnat mig med ett brustet hjärta och tusen tårar att fälla. Dagen efter köpte jag en stjärna, beviset sitter i mitt sovrum och jag kollar mot himlen varje kväll. Ibland kan jag stirra mig blind i flera timmar. Nu ska jag berätta för dig vad som gör mest ont. Det är inte att förlora den man älskar mest. Självklart är det jobbigt men älskar du någon som jag gjorde vet du att personen ser efter dig. Du kommer aldrig glömma personen och du kommer vara evigt tacksam att du träffade denna. Nej det som gör mest ont är att förlora sig själv. Att förlora sig själv till någon man inte vill ha. När jag gjorde detta kände jag direkt att jag svek henne. Jag svek mitt livs kärlek. Och jag blev någon jag lovat mig själv att aldrig bli. Jag heter Aldina och förr var jag homosexuell. Nu lever jag i en lögn och är gift med en man som är chef på ett företag. Jag har två döttrar och en golden retriver. Ibland är jag lycklig.  För det mesta tänker jag på henne, den där tjejen som kom
och erövrade hela min värld. Amelia var hennes namn och hon dog i cancer.